Stödhem sökes

Varje dag ringer telefonen om att nya katter har hittats ute, många av dem är kattfamiljer. Sommaren har kommit och nu syns de mer och mer ofta, men har vi inga stödhem kan vi ej ta in dem.

Av de stödhemmen vi har idag är det alltid någon som ska fira semestern borta och då måste vi flytta katterna. Men även här blir vi beroende av nya stödhem, kanske vill du bara vara tillfälligt och då skulle detta passa perfekt.

Vill du öppna ditt hem för någon av våra katter?
Du kan läsa mer på vår hemsida om hur man blir stödhem, eller ring Leena direkt på
0706-292907.

Må väl!

Julkorten har kommit!

Våra julkort har kommit och vi är i full gång med att skicka ut till de som beställt. Det är inte för sent, så beställd du oxå!

Hur du beställer kan du kolla längre ner i bloggen eller gå in på vår hemsida: http://raddakatten.se/webshopny.html

Insamling till minnet av Dexter!

Dexter hittades vid 5 veckors ålder i motorhuven på en bil. Han var en liten kämpe som snabbt bestämde sig för att människor var kanon! Den här underbara lilla kattungen fick en bra start på livet tillsammans med sin bästa kompis Wilda.
Tyvärr tog livet snart en fruktansvärd vändning för lilla Dexter. Den 20 november i år insjuknade Dexter och dagen därpå fick vi åka med honom till djursjukhusets akutmottagning. Dexter skrevs in för natten och läget var kritiskt. Efter ett dygn kunde läkarna fortfarande inte fastställa vad felet var, under tiden blev lilla Dexter sämre.

I det läget när veterinären ringer med beskedet att Dexter inte blivit bättre, men inte heller sämre, men att läget är illa nog för att något måste göras ställs man alltid in för ett svårt val.
I en ideell förening finns det inte pengar för att bekosta ett veterinärsbesök på 10.000 kr. Men att låta pengar avgöra om ett litet liv ska få chansen eller inte är ett beslut ingen vill ta.

Efter ett dygn var Dexters nota hos veterinären skyhög, men vi beslöt oss för att ge honom ett dygn till. Och vi hoppades så innerligt att vi skulle få honom på benen igen.
Bara en timme senare ringde veterinären med det hemska beskedet om att Dexters liv inte skulle gå att rädda, att det var för plågsamt att hålla honom vid liv och bad om att få låta honom somna in.

Vi vill nu starta en insamling till minnet av vår älskade Dexter så att vi i framtiden ska kunna ge våra katter chansen till den medicinska vård som krävs, när den krävs.

Hjälp oss att hjälpa katterna,
skänk ett bidrag till vårt Plusgiro 302628-3 och märk det med Dexter.
Alla bidrag är behövda, stora som små.

Tack för ditt stöd.

Vila i frid älskade lilla Dexter.

Julkort 2010

Äntligen har våra julkort kommit! Helt underbara motiv av katter som har haft det svårt sin första tid i livet men nu lever de i stödhem eller permanenta hem.

Stöd oss genom att köpa några och skicka till dina nära och kära. Beställ julkorten nu, så har du dem i brevlådan till första advent!

10 julkort för 55 kr

20 julkort för 105 kr

30 julkort för 150 kr

Glöm inte att meddela oss adressen dit du vill att julkorten ska skickas och om du önskar ett särskilt motiv. I år pryder kattungarna Rocky, Chanel och Love våra julkort.

Eftersom vi är en ideell förening behöver vi ha din betalning innan vi kan skicka ut julkorten, vårt pg är 302628-3. Ange ditt namn och antal julkort så vet vår kassör vad din betalning anser!Du gör din beställning till mejladress: malin@raddakatten.se

Dexters bilresa hem.

Okej. Ibland händer saker som rör mig något otroligt.

När jag känner hur hjärtat studsa hela vägen upp i halsgropen

för att sen med en smäll falla till marken av lättnad.

Och den här dagen på golfbanan var just ett sådant tillfälle.

Jag skulle hjälpa till vid Q Scrambles stora golftävling.

Så vid hål 17 hade dom slagit upp ett stort tält där jag skulle

dela ut mat, dricka och kakor till dom tävlande.

Ungefär 50 meter från stugan låg en liten kiosk som inte

användes nu efter säsongen, men jag hade fått nycklarna till

den för att kunna uttnytja elen som fanns där.

När jag gick upp mot stugan efter att säkringen gått för femtioelfte gången fick jag syn på tre par ögon som stirrade på mig under trappan.

Tripp trapp trull. Där satt tre små kattungar. Inte små, men inte stora. Otroligt vackert tigrerade alltihopa, med den ena märkligare täckning än den andra. Stora gula ögon. Och förväntansfulla blickar.

När jag satte mig på huk för att med min prata-med-katter-pipröst locka fram dom kom alla gladeligen skuttandes.

Jag ringde genast några samtal för att berätta om mitt fynd.

Det tog bara sekunder innan elektrikerns bil rullade ut från skogen och upp mot kiosken på banan. Han parkerade med motorhuven bara två meter från stugans dörr. Mellan stugan och bilen satt jag på huk. Jag frågade om katterna och han berättade att dom tillhörde

golfbanan. Han berättade också att det var vildkatter och inte tamkatter så det skulle inte bli några problem för dem att klara sig över vintern.

Suck. Typiskt... Jag fnös och sa att vi skulle försöka fånga in dom, ändå.

Men när jag satt där på huk hörde jag ett pip, och ett till, och massa pip som kom från bilen. Jag började krypa på marken runt bilen för att se om en fjärde kattunge satt där på lur. Men inget. Jag fortsatte, tittade in i fäljarna, bakom, över och under. Överallt! Ingen katt. Bara pip.

Elektrikerns kollega kom ut och innan jag ens hann berätta böjde han sig också ner för att leta. Vi kröp runt som två idioter. Tillslut kom elektrikern, han rynkade ögonbrynen och sa sedan orörd "jag kanske har kört över en som fastnat mellan hjulet och bilen" Och började känna och jag ville inte se, så jag vände ryggen till. Men inget där heller.

Han öppnade tillslut förardörren och drog i spaken som öppnade motorhuven. Och där, fastklämd mellan motorn och kylarn, låg en liten liten kattunde, inte ens en fjärdedels så stor som dom tre jag funnit under stugan. Han skrek och pep och försökte ta sig loss. Jag kastade mig fram och fick tag i nackskinnet, värmen från motorn gjorde att jag snabbt fick dra upp den lilla krabaten. Mitt hjärta hoppade hela vägen upp i halsgropen när jag tryckte honom mot mitt bröst och sprang ner mot tältet för att kyla ner honom eller bädda ner honom eller blöta ner honom. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle göra.

När jag kom in i tältet satte jag mig på en stol för att se hur illa det var. Men hur jag än vred och vände hittatde jag inga sår, inga brännmärken, inte en enda skråma. Han bara tittade på mig med sina stora blå ögon och pep till igen. Det var då mitt hjärta av lättnad dunsade ner i marken.

Lille lille Dexter.

Dexter hade klättrat upp i motorhuven hemma hos elektrikern på hans gård, och sen åkt hela vägen till Eslöv GK för att bli funnen av mig. Och inget gör mig så glad som att veta att jag var där. Tänk om elektrikern hittat honom först? Och bara lämnat honom där i skogen. För, "katter klarar ju sig trots allt själva"... Morr.

Dexter och jag hade två timmar tillsammans på klubben innan han hämtades för att lämnas hos Madde för omhändertagning. Alla golfspelare som kom för fika var mycket facinerade av den lilla kattungen och hans historia.

Dexter rörde mig. Och jag är glad att Dexter valde att vara med på golftävlingen. Hole in one för oss min vän!

Delton och Elton får en ärlig chans.

Delton uppe och Elton nere.

Malins historia:

Jag åkte till Flyttmäster här om dagen för ett privat ärende. När jag kom fram var det första jag fick syn på två små hårbollar intill huset bredvid Entrén. Ingen av personalen visste vart kattungarna hade kommit ifrån, bara att dom hade suttit där sedan morgonen.

Båda två var väldigt svaga. När jag böjde mig fram för att lyfta upp den ena var allt han kunde åstadkomma ett litet kliv för att sen falla till marken igen. Jag åkte direkt för att hämta nödkittet: Mat och bur.


Elton och Delton, som dom idag heter, kördes raka vägen till Veterinären för undersökning. Det förekom inga protester när jag lutsade in dom i kattburen, och väl inne åt dom med stor aptit upp maten jag lämnat där.
Efter två dagar fick dom lämna Väterinären med diagnos: kraftig Kattsnuva. Vilket var en stor lättnad, nu visste vi att dom skulle bli bättre!
Jag plockade ut medicin på apoteket och körde vidare till en av våra volentärer som skulle passa dom över natten, för att sen lämna vidare dom till sitt akuthem. På plats tvättade vi deras ögon och fötter, gav dom mat och medicin och bäddade iordning i badrummet. Nu skulle allt bli bra...

Sabinas historia:

När Malin hade lämnat katterna och åkt hem satte jag mig i badrummet som sällskap. Elton, som var piggast och friskast, satt i ett hörn och tvättade magen noga och länge, Delton låg bara på sin filt och sov. Jag klappade dom och gav dom mat och åkte vidare till jobb.
När jag kom hem den kvällen och öppnade dörren var allt jag kunde se en hög av päls som sussade sött. Det var svårt att se vilka svansar och ben som tillhörde vem men skönt att se att syskonkärleken fanns där. Jag tvättade av ögonen på båda och släckte för natten...

Dagen efter skulle dom båda flyttas till mina vänner som skulle agera akuthem. När vi kom fram och hade spärrat av köket och lagt ut alla filtar och fyllt alla skålar så öppnade vi buren. Elton var först fram. Nosade och såg redan mycket piggare ut. Strax efter kom Delton vaggandes och lite ostadig på benen.

Det var skönt att se att dom trivdes direkt. Elton gjorde efter bara fem minuter en attack mot handduken på golvet och rullade runt som om det inte fanns någon morgondag! Han bet och klöste för att sen plötsligt studsa upp på tårna med ryggen krökt som en ostbåge beredd för nästa attack!
Delton tog det hela med lite mer eftertanke, han kollade in läget, försäkrade sig om vart maten fanns och klättrade sen upp på den öppna kattburen för en bredare sikt över rummet.

Elton och Delton blir för varje dag bättre. Att brottas i täcket på golvet i köket är en viktig del av vardagen precis som andra små rutiner: Sova i en hög, äta tills man storknar och jaga hårsnodden som Elton vunnit i en strid mot Matte Frida.

Förhoppningsvis hittar vi snart ett bra permanent hem till Delton och Elton, där dom kan växa upp och få precis allt det som en liten katt behöver, för att må som en liten katt förtjänar: Kärlek.

Svårt hålla räkningen...

Nu börjar det bli svårt att hålla räkningen på antal katter i Lilla Alstad, och ännu svårare att hålla koll på hur många som finns kvar. Vi har lyckats få in tisar vid varje tillfälle men nu blir det svårare och svårare. Katterna som finns kvar är tack och lov i bättre skick, men de är svårare för oss att få in. Att kartlägga dem är ingen lek, de springer mellan olika gårdar och för att göra det extra svårt för oss är de alla nästan identiska.

Den lilla vita som vägrar gå in i fällan...

Idag fick två av tisarna somna in, de var väldigt sjuka och hade kraftiga njurfel, förstorade tarmar och lever. Och hur mycket vi än förbereder oss på att det kan bli en insomning så tar det otroligt på oss, varje katt får en speciell plats i vårt hjärta.

... Hugo satt lugnt och fint i fällan när vi kom fram, han orkade inte göra så mycket motstånd.

Vi har fått lyckan att få in en ny volontär i föreningen, Linda. Tack vare henne har dessa katter fått ett värdigt slut och de som gått att rädda kommer få en ny chans. Alla hennes timmar ute på tomten har gjort att katter fångats in och sedan kunnat köras till veterinären morgonen efter för en undersökning. Utan hennes insats och pojkvännens tålamod hade detta aldrig gått att genomföra. Tack Linda för att du ger katterna så mycket!

Och även tack till alla andra som hjälper till på plats, era insatser är otroligt viktiga! Ni har oxå en viktig roll i detta projekt, det är ni som ser till att katterna fångas in.

Tass till er alla för ert arbete!