Dexters bilresa hem.

Okej. Ibland händer saker som rör mig något otroligt.

När jag känner hur hjärtat studsa hela vägen upp i halsgropen

för att sen med en smäll falla till marken av lättnad.

Och den här dagen på golfbanan var just ett sådant tillfälle.

Jag skulle hjälpa till vid Q Scrambles stora golftävling.

Så vid hål 17 hade dom slagit upp ett stort tält där jag skulle

dela ut mat, dricka och kakor till dom tävlande.

Ungefär 50 meter från stugan låg en liten kiosk som inte

användes nu efter säsongen, men jag hade fått nycklarna till

den för att kunna uttnytja elen som fanns där.

När jag gick upp mot stugan efter att säkringen gått för femtioelfte gången fick jag syn på tre par ögon som stirrade på mig under trappan.

Tripp trapp trull. Där satt tre små kattungar. Inte små, men inte stora. Otroligt vackert tigrerade alltihopa, med den ena märkligare täckning än den andra. Stora gula ögon. Och förväntansfulla blickar.

När jag satte mig på huk för att med min prata-med-katter-pipröst locka fram dom kom alla gladeligen skuttandes.

Jag ringde genast några samtal för att berätta om mitt fynd.

Det tog bara sekunder innan elektrikerns bil rullade ut från skogen och upp mot kiosken på banan. Han parkerade med motorhuven bara två meter från stugans dörr. Mellan stugan och bilen satt jag på huk. Jag frågade om katterna och han berättade att dom tillhörde

golfbanan. Han berättade också att det var vildkatter och inte tamkatter så det skulle inte bli några problem för dem att klara sig över vintern.

Suck. Typiskt... Jag fnös och sa att vi skulle försöka fånga in dom, ändå.

Men när jag satt där på huk hörde jag ett pip, och ett till, och massa pip som kom från bilen. Jag började krypa på marken runt bilen för att se om en fjärde kattunge satt där på lur. Men inget. Jag fortsatte, tittade in i fäljarna, bakom, över och under. Överallt! Ingen katt. Bara pip.

Elektrikerns kollega kom ut och innan jag ens hann berätta böjde han sig också ner för att leta. Vi kröp runt som två idioter. Tillslut kom elektrikern, han rynkade ögonbrynen och sa sedan orörd "jag kanske har kört över en som fastnat mellan hjulet och bilen" Och började känna och jag ville inte se, så jag vände ryggen till. Men inget där heller.

Han öppnade tillslut förardörren och drog i spaken som öppnade motorhuven. Och där, fastklämd mellan motorn och kylarn, låg en liten liten kattunde, inte ens en fjärdedels så stor som dom tre jag funnit under stugan. Han skrek och pep och försökte ta sig loss. Jag kastade mig fram och fick tag i nackskinnet, värmen från motorn gjorde att jag snabbt fick dra upp den lilla krabaten. Mitt hjärta hoppade hela vägen upp i halsgropen när jag tryckte honom mot mitt bröst och sprang ner mot tältet för att kyla ner honom eller bädda ner honom eller blöta ner honom. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle göra.

När jag kom in i tältet satte jag mig på en stol för att se hur illa det var. Men hur jag än vred och vände hittatde jag inga sår, inga brännmärken, inte en enda skråma. Han bara tittade på mig med sina stora blå ögon och pep till igen. Det var då mitt hjärta av lättnad dunsade ner i marken.

Lille lille Dexter.

Dexter hade klättrat upp i motorhuven hemma hos elektrikern på hans gård, och sen åkt hela vägen till Eslöv GK för att bli funnen av mig. Och inget gör mig så glad som att veta att jag var där. Tänk om elektrikern hittat honom först? Och bara lämnat honom där i skogen. För, "katter klarar ju sig trots allt själva"... Morr.

Dexter och jag hade två timmar tillsammans på klubben innan han hämtades för att lämnas hos Madde för omhändertagning. Alla golfspelare som kom för fika var mycket facinerade av den lilla kattungen och hans historia.

Dexter rörde mig. Och jag är glad att Dexter valde att vara med på golftävlingen. Hole in one för oss min vän!