Jag blir adopterad!

För mer än ett år sedan ville ingen veta av mig eller mina syskon. Dagligen blev vi jagade av en annan sort på två ben, kallad människa, och ofta hade de långa hårda grejor med sig. Vad hade vi gjort? Vi var ju bara barn som blivit av med vår mamma.

Men en kall dag ändrades allt, vi blev hämtade och intryckta i en bur. Det gillade inte min syster, hon bet och revs men de gav sig inte, vi skulle in. Mamma hade ju berättat för oss att deras händer är farliga, och vi trodde ju henne så därför skulle vi skada så mycket som möjligt.

Hela resan hade vi livlig diskussion, jag och min syster, för vart skulle vi hamna? Tankarna gick varma men när vi väl var framme hade vi kommit till ett varmt, torrt ställe med god mat på golvet. Vi åt men hade ett öga på den konstiga rasen i hörnan.

Vår mamma satte grova spår i oss, vi var försiktiga från dag ett och inte låtit någon komma tillräckligt nära. Ibland kunde de få pilla på mig men det var på mina egna vilkor, ingen annans.

Efter ett tag fick jag flytta till nytt hem, de kallar det för stödhem, och där fick jag en ny stödmatte och en ny kompis .. en äldre men bestämd herre på 10 år. Idag har jag bott här i några månader och jag har börjat låta stödmatte komma närmare och närmare. Igår fick hon klia mig i öronen med en lång vit sak och även bära mig genom lägenheten. Jag vet!! Visst är jag duktig! Och mysigt är det, hennes händer är ju inte alls farliga.. varför har ingen berättat det för mig tidigare?

Och min nya kompis? Jo, han är rätt cool för att vara så gammal. Han kan vara lite gnällig som äldre herrar är, men jag bryr mig inte .. jag vet han tycker om mig trots allt!

Det bästa av det bästa är att hon idag nämde för mig att jag skulle få stanna, att hon trivs bra med mig och ska adoptera mig! Vad jag förstår är detta något bra, så jag njuter väl bara vidare och placerar mig i soffan bredvid min egen matte!

Tass från mig

//Vincent